turesdotter

Jag är känd för att vara ganska öppen med det mesta och inte sticka under stolen med något. Bryta normen lite, prata om sånt som andra kanske inte alltid vågar prata om officiellt, och prata om det avslappnat och med lätthet. Men idag måste jag säga att det inte är så lätt. Idag är det svårt och ganska jobbigt. 

 

Min helg har bestått av otroligt stark ångest. Sakta stigande till en nivå där den mentala smärtgränsen för längesedan är överstigen och till att jag frågar mig själv varje sekund "hur lever jag fortfarande?" Som en orkan som vårdslös arbetar sig igenom hela mig och lämnar allting i spillror, gång på gång på gång.. Som suger in mig i ett stort svart hål. Panik. Kramp. Jag drunknar. En konstant övergripande ångest jag inte vet upphovet till eller har någon förklaring på. Varför den är så förödande, så stark, så omfattande? 

 

Ingen förklaring utom den att ångesten kommit efter höjningen av medicinen för adhd. Den medicinen som funkar så bra. Den som gör att jag kan sitta på ett stimmigt café med en kompis och fika, och faktiskt ta in vad kompisen säger, den som gör mig lugn och inte lika rastlös som vanligt, den som gör att jag glömmer mindre saker mer sällan. 

 

I alla fall. Jag tänkte bara säga att jag lever.

 

Kanske orkar skriva något imorgon.