turesdotter

Förlåt för mitt tidigare, aningens depressiva inlägg. Jag försöker att inte vika mig för hopplösheten och mina negativa tankar. Jag försöker tänka positivt. Men jag tycker det är väldigt svårt. Det är svårt när man inte riktigt känner att man har huvudet över ytan. När man inte vet om man klarar av att trampa vatten mer. 

 

Den enda tröst jag känner just nu är att jag har en Gud som är större än mina problem och som har full koll fastän jag är hur förvirrad som helst. Jag får lita på att han har det. Och vända mig åt ett annat håll för tillfället och försöka se allt det vackra jag är tacksam för istället. Att det börjar bli vår, att hoppet om ljus och sommar kommer tillbaka. Att jag sitter här i min lägenhet med nylagad mat på spisen och väntar på att min diamant ska komma hem och äta med mig innan han åker hem. Att hans trygga famn alltid ger mig hopp och andas precis det lugn som jag behöver, att den alltid betyder hemma. Att jag kan luta mig mot honom som är fullkomligt övertygad om vår ljusa framtid. Att jag har värme i elementet och glass i frysen. 

 

Det får räcka för idag. Godnatt!