turesdotter

Det här är ju fantastiskt. Jag har en jättebra dag och jag har inte ens nytvättat hår. Utan fett hår! Man kan ha bra dagar ändå! Skulle jag vilja bevisa! Allt hänger inte på håret! Jag vet inte om det var någon som gick runt och trodde det innan jag sa det här heller men man får ju ta det säkra före det osäkra och tala om sanningen för befolkningen. 

 

Nu kom min post genom väggen. Genom dörren menar jag. Det är rätt läskigt. 

 

Skulle jag säga någonting eller? Jag har glömt av det. Både om jag skulle säga någonting och vad det isåfall var. Vilken jackpot.

 

Igår åt jag vanlig pasta till kvällsmat, för jag hade sådant mastodontiskt sug efter vanlig pasta. Det gör jag nog inte om. Jag mådde illa efter det, idag känns magen inte riktigt glad och min tunga är helt åt skogen irriterad. Det känns precis sådär som när man har druckit skållande hett kaffe och bränt sig på tungan. Och jag är också lite irriterad. Varför måste den dåliga pastan vara så mycket godare än min pasta??

 

Jag och Ludvig hade lite äventyr igår kväll här hemma hos mig. Ringarna som Ludvig köpte till oss var båda för stora. Och då menar jag FÖR STORA. Typ 4-5 storlekar för stora. Men vi har ändå haft på oss dem trots att de typ åker av. Men så kom jag (egentligen var det mamma men shh) med den brillianta idén att MIN ring kanske passar på HANS ringfinger?? "Ja, ja, vi testar!!" Åh vilken bra ide.

 

 

Den var precis så att den inte gick på, men så sa Ludvig "äh, men här nedanför knölen är det mycket smalare, om vi bara får den över knölen så sitter den nog perfekt!" Så då tog vi lite tvål, kletade in ringen med och tryckte på den! "Titta vad perfekt den sitter! Jag kommer nog inte kunna ta av den, fast det behöver jag ju inte heller! Jag vill ha på mig den dygnet runt!" Och vi var så lyckliga så för att vi hade löst situationen såhär väl och fortsatte att pladdra på i goda vänners lag. Tills Ludvig yttrade: "Eh.. jag vill nog ta av den nu.." och när jag kollade mot hans hand var ringfingret liite lila och gaaanska svullet. "Okej det är nog en bra idé älskling! Men hur?" Och så testade vi allt, tillochmed det där smarta tricket med snöret, men inget funkade. Vi testade igen och igen, Ludvig satte sig med handen högt och en isklamp mot fingret, och ju längre kvällen gick blev vi bara desperatare och mer iq-befriade.

 

Runt ungefär klockan halv elva satt vi och rådslog igen, och Ludvig resonerade: "Men här runt (nedanför knölen) är det ju så mycket blod nu, om man bara skulle få bort allt blod så skulle det gå hur lätt som helst att få bort!" Sen låg han i typ tio minuter till med handen högt och is på, innan jag hade fått nog och hämtat nål, steriliserat den och börjat försöka sticka hål i hans finger för att klämma ut blod. Det kom en massa blod, men det hjälpte inte ett dugg! Och då kom nästa resonemang från hans sida: "Man skulle haft en skalpell hemma, för om jag bara skulle skära upp ett snitt här rakt över fingret skulle all svullnad med blodet försvinna, och jag skulle få av den." 

 

Då lade jag mig i hans armar och frågade "vad ska vi göra??" varpå jag fick det helt seriösa svaret "du ska kanske inte skära upp mitt finger?" och då brast det för mig, jag kunde inte hålla mig för skratt för alla galna idéer vi satt och diskuterade helt seriöst. Så vi låg och skrattade okontrollerat åt oss själva i flera minuter, tills Ludvig fick nog och tog kontakt med sin pappa som kunde hjälpa honom att slipa av ringen från fingret. Så ljuvligt knasig situation. Men han fick loss ringen och fingret är i gott skick! Detsamma kan dock inte sägas om ringen... vilken är avsågad i två delar. Men det gör ingenting eftersom vi ändå får våra nya ringar snart. Dock kommer vi inte gå med ring på ett par veckor. 

 

Knasboll, jag älskar dig så mycket!!